Vad är egentligen orientering

Vad orientering är, hur dess innersta nerv och attraktionskraft bäst bör beskrivas är inte alldeles lätt att begripa. Det finns något innanför schablonbegrepp såsom familjesporten med den generösa gemenskapen. Det finns något mer att försöka ordsätta. Men att göra det fåordigt kräver samma koncentrationsförmåga som själva tävlandet och som den inifrån gjorda erfarenheten skänker.
Orienteringsförbundet fastnade tidigt för följande sentens:
”Orientering är självvald väg i okänd mark, tankens skärpa vid kroppslig möda, snabba beslut under spännande tävling.”
Mottot skrevs ned för ett halvsekel sedan, men är lika giltigt idag, trots sportens intensiva utveckling från ett mera naturromantiskt och sägenomspunnet skogsluffande till nutidens rationella och precisionsbestämda mönster.
Det säger något om orienteringens outslitliga kvalitet, denna idrotts andliga dimension, om man så vill. Visst, varje aktiv utövare har tendensen att hemmablind högtidsförklara  sin egen idrott såsom varande den självklart suveräna. Ändå tycks även utanförstående ana, att det finns en särskild objektivitet, en enkel sanning, i påståendet att orienteringen har något som ger den en särställning i samhället. Men vad?
Det är detta att orienteringen är så rik som symbolvärld. Att denna idrott ger oss levnadsbilder och ett språk människor, kamrater, emellan. Vi kommunicerar med kropp och själ i en skapande verksamhet, där varje löpare gör sina konststycken, mer eller mindre drivna men faktiskt unika. I någon män löser ju varenda deltagare uppgifterna på sitt personliga vis; till och med som förfaller till hänglöpandet, till feg efterapning, gör ett eget val, som sedan föreligger för skärskådan!
Kanske måste man ta det ord för ord
”Självvald väg”: ingen har dragit upp löparbanans gränslinje, ingen föreskriver var just du ska sätta din fot (annat än vid vissa passeringspunkter, kontroller”. Där finns en frihet mitt i ordningen och ständigt förnyad idrottsplats i igenkännlig men främmande skog.
Och det sker i ”okänd mark”. Kanske bör genmälas att det okända, den jungfruliga terrängen som det hette förr, inte alltid är så påfallande numera. För några decennier sedan var kartorna så ungefärliga, att den som råkade ha lokal markkännedom om stigsystem och blötmyrar genast hade ett försprång. Men nu har kartritarnas förfinade fältarbete och teknikens framsteg förvandlat också forna hemmamarker till en myllrande detaljrikedom, där även närområdet kan bjuda nästan outsinliga överraskningar och utmaningar. Och ”marken”, naturen, är alltid lika fängslande, livgivande, lockande – värd att verkligen vårdas. Det påminns man om vid plötsliga brutala ”föryngringsytor” eller av sakta smygande skogsdöd.
”Tankens skärpa vid kroppslig möda” – att inte bara flåsa på för allt vad tygen håller utan snarare kunna tygla sig i stunder, då kroppskrafterna känns obegränsade, och att – ett antal minuter senare – kunna mobilisera logisk kyla, när muskler mattats och lungsäckarna pumpar i desperation. Det är också orientering.
”Snabba beslut”, tillika. Jo, men då må inflikas att här finns försonade sidor gömda. En pinad hinderlöpare, som snurrar runt inför arenapublik, förväntas ej stanna i begrundan inför vattengraven. Några sidledes alternativ bjuds honom ju heller inte. En orienterare kan däremot offra fem sekunder åt friare andning och funderande och kanske vinna minuter i gengäld på ett klokare vägval.
Sverker Tirén, kulturskribent i dagspress och radio